Blodbrist
Det krävs tydligen mer än två dagars vila efter att man donerat blod för att klara av en träning som vanligt.
Jag har nog aldrig känt mig så skum i huvudet vid träning som i lördags. Jag var tvungen att lägga mig ner ett tag för att få bort yrseln.
I övrigt var det en bra träning. Jag har hamnat vid nå’n slags tröskel vad det gäller min teknik. Jag ser och känner bara en massa brister i varje attack. Det känns sämre än sluttampen på termin ett, men jag hoppas att det ser bättre än så ut.
I förrgår bestämde jag mig för att ställa upp i Stockholm Kendo Open den 29:de oktober. Jag är redan så nervös så att jag sover dåligt, men å andra sidan var det länge sedan jag var så taggad att gå på en torsdagasträning. Hoppas jag återfått nog med hemaglobin för att orka hela träningen.
Mycket kata, lite kendo
I lördags var vi bara tre stycken trogna kendokas på träningen så vi körde katorna ett till fem i två timmar. Det var väldigt nyttigt att traggla igenom dem så länge. Man hinner känna efter vad som inte funkar för en själv. Eftersom vi inte var jämna par kunde man dessutom observera de andra och reflektera över hur man själv gör.
I måndags fyllde en av tjejerna år så då blev det ingen träning alls.
I dag var jag och lämnade blod. Jag vet inte vad sjuksyrran sysslade med. Det var första gången det gjorde ont. Dessutom är det första gången jag känt mig lite klen efteråt så jag hoppar träningen idag också. Det är ju kanelbullens dag idag så jag ska ner i föreningslokalen och tröstäta lite strax.
Dålig(t) kondis
Vi skulle ha tränarmöte på fiket. De stängde klockan sju. Dåligt kondis.
Jag skulle vara med på torsdagsträningen. Orkade nästan hela, men slöade ner lite för Alex. Dålig kondis.
Nog sagt om träningen igår tror jag.
